Jag skrev i förra inlägget att jag kom på en hedrande jumboplats i Luleå stadsmara 2007. Det stämmer men inte tiden jag angav. Jag skrev 2 timmar och 37 minuter. Det ska vara 2 timmar och 28 minuter... Nåväl, få se om jag slår den tiden nu på lördag. Jag siktar på 2 timmar och 6 minuter, någonting. En dröm vore ju 2 timmar exakt.

Detta skrev jag 2007 (och höll som en predikan på en gudstjänst):

Den där meningen som jag hoppades skulle komma till mig idag dök upp med besked! När vi satt runt fikabordet i morse på jobbet säger en arbetskamrat: "Men, Hanna, här är ju din bok!". Hon satt och bläddrade i Kyrkans tidning och gjorde upptäcken. Mycket rikitigt, där var den i en spalt tillsammans med några andra böcker som handlar om död och sorg. "Recensioner" var rubriken. Det blev genast pirrigt att få höra en recension om min bok. Jag bad min arbetskamrat läsa upp den. En annan arbetskamrat som också satt vid fikabordet sa efteråt: "Det var ju sakligt och bra!" Ja, jag kan hålla med henne. Kyrkans tidning har ännu inte lagt ut recensionen på sin web-sida. De kanske inte gör det heller. Vi får se. Eftersom den inte finns där så citerar jag recensionen här:

Det är roligt att kika på statistiken på min bloggs "backstage". Varje dag tar någon en titt in hit för att se om jag skrivit något nytt. Det kallar jag trogna läsare! Jag blir glad av det - att någon vill läsa det jag skrivit. För mig är skrivandet som att utöva en konstart. Jag gör mönster med meningar, dekorerar med orden och färgsätter med berättelserna.

Nog är det ändå märkligt - jag har åkt hela Vasaloppet men nu när jag ger mig ut och springer så är det så jobbigt. Jag känner mig som en flodhäst när jag springer. Att det ska vara så stor skillnad på löpning och skidåkning! Det finns ingen tid för vila och återhämtning under löpning på samma sätt som med skidåkning. 

Vilan man får i skidåkningen är ju tack vare glidet men också tekniken. Här finns fyra växlar att ta till som skiljer sig mycket från varandra. Löpningen har också växlar men de är rätt så lika varandra; springa snabbare eller springa långsamare - inget glid här inte, eller "räkmacka" som en del säger att skidåkningen är. Fast det är ingen räkmacka precis att lära sig tekniken med de fyra växlarna och dra nytta av vilan som finns i dem - att kunna slappna av i tekniken.   

Vilka är då de fyra växlarna? Jag har fått hjälp av ett proffs att redogöra för dessa (tack, proffset!). Tyngsta växeln är saxning som används när det är brant uppför. Nåja, när jag förr har tagit till med saxning så har det varit vid minsta uppförsbacke. Så ser jag även att barnen gör. Man måste lära sig att trampa ned skidan hårt i spåret så att fästet tar. När man kan det så ska det, vid en mindre brant uppförsbacke, räcka med diagonalåkning.

Diagonalåkning... så såg min åkning för det mesta ut där det var plant. Men där ska man ägna sig åt växlarna frånskjut och stakning. Under min träning har jag märkt att om jag tänker på fordonet spark så går det lättare att göra frånskjut. Man "sparkar" bakåt med ena skidan och glider framåt på den andra samtidigt som man tar ett "staktag". Också växlar man över till andra skidan och gör likadant. Ganska skön åkning, faktiskt - som att vara ute och sparka, fast med växlande "sparkfot" :-) 

Också har vi sista växeln kvar då: stakning. Förr stakade jag bara i nedförsbackar. Men det bör man också göra där det är plant och till och med i uppförsbackar. Det finns de som stakat sig igenom hela Vasaloppet. Ja, är man stark i armar och överkropp så... Hemligheten är just att hålla armarna vinklade, närmare kroppen och böja sig framåt med överkroppen "över" stavarna. Då får man kraft. Det är en häftig upplevelse när det fungerar.

Men jag skulle vilja lägga till en växel utöver de fyra. "Den femte växeln": att hoppa upp på tårna och staka. Detta hör egentligen ihop med den fjärde växeln men jag vill tllägga: för eliten! Alla som sett skidåkning på TV, framförallt sprint och vid upplopp, har säkert lagt märke till hur åkarna "hoppar" på sina skidor och "schvungar" sig iväg med stavarna. Man kan med tårnas hjälp få full fart framåt.

När jag åkte Vasaloppet stakade jag på, med fötterna plant på skidorna (som de flesta andra motionärer). På några ställen under loppet var jag, när jag använde stakning, snabbare än de som samtidigt åkte frånskjut och diagonal. Så kom jag fram till några som också stakade. Jag ville passera dem och funderade över hur jag kunde öka farten för att ta mig förbi - genom snabbare frekvens av stakningen eller min stora skräck: att hoppa upp på tårna. De flesta motionsåkare står, som jag skrivit ovan, med hela foten på skidan och stakar. Här finns ingen tendens till "hopp". Så har det även sett ut för mig. Jag har väl provat några gånger att lyfta på fötterna litegrann men då har det känts som om jag skulle falla framstupa - därför min stora skräck. Men jag tänkte där under Vasaloppet, på det stället där alla andra också stakade, att: "Jag testar väl att hoppa upp på tårna och om jag tror att jag ska falla så kan jag ju ta emot mig med stavarna." Och det är ju just detta "fall" över stavarna som är stakningens stora hemlighet för då accelerar nämligen farten - ordentligt! Så jag knäckte nog stakningens "kod" där under Vasaloppet. Det häftiga var att jag tack vare hoppet upp på tårna nästan fördubblade min hastighet i stakning.