hannajohnselius

Möten vid vatten - tal nationalälvdagen 15/8 2009

Dessa ord lade jag till på plats: "Vad trevligt att vara här denna fina kväll. Vad roligt att så många har kommit. Jag hörde att det var 14:e året i rad som ni firar Nationalälvdagen här...

Mitt tal heter Möten vid vatten och det leder tankarna till Kerstin Ekmans bok "Händelser vid vatten" men jag ska tala om speciella möten vi kan göra vid vatten..."

Här i Kalix har vi ju vår fina outbyggda älv. Visste ni förresten att 90% av världens älvar är utbyggda; så vår älv är sällsynt. Här vid Kalix älvvatten har många möten skett. Man brukar ju säga att när tid förflyter så hinner det rinna mycket vatten under bron. Och många möten mellan människor har skett.

Just möten vid vatten har en djuplodad betydelse, särskilt i bibeln. För här har många livsavgörande möten skett vid vatten. Jesus bekräftades som Guds son, Guds utvalde, i sitt dop i Jordanfloden. Han valde att stiga ned i vattnet tillsammans med många andra som vill ha en förändring i sina ganska trasiga liv.

Det är vid en vattenkälla som patriarken Isak möter sin Rebecca och det är vid en liknande källa som en utstött kvinna får sitt livsvärde och självkänsla tillbaka när hon möter Jesus. Och där talar Jesus om vattnet som Livets vatten; att han släcker själens törst och ger livet mening. Vi kan titta lite närmare på det där mötet med den utstötta kvinnan.

Hon hade enligt sin tids uppfattning haft alldeles för många män. Därför var hon utstött. Den här kvinnan, som Jesus pratade med, kallas för den samariska kvinnan. Hon bodde i ett område dit judarna inte ville gå, för samarierna tillbad inte Gud i templet och judarna ansåg att bad man inte till Gud i templet så hade man fel sorts tro. Men Jesu för också in ytterligare en dimension i det här med att närma sig Gud. Han sa att vi alla har himmelriket inom oss och om vi vill be så måste vi inte skylta med det utan vi kan be för oss själva eller i speciella samlingar för det och det har ingen betydelse om vi är i kyrkan, tempel eller någon annanstans.

Det fantastiska med det här mötet mellan Jesus och den samariska kvinnan var att Jesus pekar på en Gud som kliver rakt in i en människa vardag och här; rakt in i en trasig människas liv. Hon hade inte kvalificerats på något speciellt sätt för att få närkontakt med Gud, hon var dessutom smutsig i andras ögon. Men Gud bryr sig inte om sådana saker när han tilltalar en människa. Kvinnan behövde Gud i sitt liv för att få tillbaka sitt människovärde och här handlar Gud. Så det mötet förändrade den samariska kvinnans liv. Ett livsavgörande möte. Ett möte vid vattnet.

Säkert har du själv haft möten med människor som fått stor betydelse i ditt liv. Och kanske har det mötet också skett vid vatten. Vid Kalixälven. Kanske sker ett sådant möte ikväll; man kan aldrig veta. I vilket fall så har vi en vacker älv att glädjas åt och som vi kan använda; sommar som vinter. Alla ljuslågor, alla eldar som kantar vår älv ikväll visar på hur mycket vi uppskattar älven och att vi kan hedra den på ett värdigt sätt.

"De där som har en hund med lika lurvigt hår som Isabelle!" sa Rebecca när hon en dag skulle berätta om en granne hon varit hos. Isabelle har verkligen lockigt hår. Ibland brukar vi roa oss med att dra ut en lock och sedan släppa. Då krullar den ihop sig som ett presentsnöre. Många undrar hur det kommer sig att hon är så lockig för vi andra i familjen har ju rakt hår. En del skämtar om brevbäraren... Nåväl, både jag och Mattias har dolda anlag för lockigt hår. Mattias morbror hade superkrulligt hår och alla mina syskon har lockigt hår. Men jag fick rakt och det grämer mig ibland. Att man aldrig kan vara nöjd. Men de med lockigt hår brukar inte heller vara nöjda. Plattången säljs som aldrig förr.

Hej, igen förresten. Ja, nu har det börjat röra sig igen på min blogg. Ett tag låg ju mitt manus här. Snart är det färdigt och jag känner också att jag vill ha det klart för det har varit mitt projekt i nästan tre år. Det ska bli så roligt när jag skickar iväg det till olika förlag. Jag är ju en opptimistisk drömmare så ser den redan i tryck :-) Det är härligt att bara njuta av drömmen. Jag brukar sällan bli besviken om drömmen inte slår in. Då dagdrömmer jag bara om något annat istället. 

(En artikel jag skrivit i församlingens kyrkoblad)

"Se vi gå upp till Jerusalem i heliga fastetider..." (Psalm 135). Så börjar den. Psalmen som blev den allra första kyrkliga erfarenheten för mig. Jag minns det så väl. Jag var på ett kyrkligt familjeläger i under påsken. Min pappa var husfar där och lagade maten. Min farmor var deltagare och jag var med henne. Farmor stod då för allt vad en kristen människa var för mig. Jag minns också att, liten som jag var, så fick jag själv frågan om jag själv var kristen. "Nej", svarade jag. Inte var jag som farmor inte. Men sjunga den där psalmen kunde jag. Av hjärtats fröjd och lust. Sedan har den psalmen alltid följt mig och skapat en särskild känsla för vad kyrkan är för mig. Något, som vi sjunger i psalmen, ska gå upp till och se ("skåda", enligt psalmen) vad som där händer. Särskilt under påsken.

Som liten förstod jag förstås inte vad detta "skådande" gick ut på. Men nu vet jag att det är hela passionsberättelsen det handlar om och att allting har med oss att göra. Det är själva kärnan i den kristna tron som allra tydligast kommer fram under påsken. Något som hela kyrkan sedan byggdes på. Utan passionsberättelsen med uppståndelsen skulle vi varken fira påsk eller ha någon kyrka. Den kristna tron skulle inte finnas överhuvudtaget. Det är ganska festligt att mitt eget första möte med tron började med psalmen som går ut på att vi ska gå och skåda / se något: Den kristna trons början.

Kom och skåda, under påskens alla gudstjänster, så kanske din egen tro får en början eller en ny start.